Aikido träningen

De som studerar Aikido ska öppna sina sinnen, uppriktigt höra Guds ord framförda genom Aiki och öva konsten. Ni måste förstå Aiki, träna Aiki och utveckla Aiki och ingenting får stoppa det. Börja uppriktigt utveckla er ande. (Morihei Ueshiba).

De hjältar som vi läser om, ser på bio och som berättas om är sådana personer som vi vill efterlikna. Det är personer som går sin egen väg, skapar sina egna regler och till synes utan problem kan ta itu med orättvisor i den svages namn. Den lätt bohemiska gestalten finner man i olika skepnader på film som i Jojimbo, Livakten som har sin motsvarighet i Clint Eastwoods film ”För några få dollar”, eller den av karaktär som spelas av Toshiro Mifune i De sju Samurajerna och det finns ett oändligt anta andra exempel. De här karaktärerna identifierar sig med det vanliga folket, trotts skickligheten att strida så är de ödmjuka och försöker på intet vis få fördelar av att de vunnit sina strider.

Vad vi inte ser bakom hjältarnas till synes bekymmerslösa, bohemiska tillvaro är att vad som har givit dem friheten att uppträda på det vis som de gör, är åratal av intensiv och hård träning. För att kunna ge sig in i strid utan att tänka på konsekvenserna för en själv eller för den man strider mot så krävs det år av träning och då inte bara teknisk träning utan även mental träning. Vi tror att bara för att vi efterliknar de här männens/kvinnornas yttre så får vi också deras egenskaper. När vi sätter en katana, ett samurajsvärd, i bältet så blir vi också den berömde Miyamoto Musashi eller med en revolver som någon av Clint Eastwoods rolltolkningar. På grund av det här så har människor i alla tider skaffat sig olika attribut för att öka på sitt ego. Man har känt att det inte räcker med ett enkelt träsvärd som Musashi duellerade med i slutet av sin karriär, utan för att visa att man är farlig så har man skaffat vapen med skräckinjagande utseende. Ju värre vapen ju större har egot blivit.

Vad vi inte ser är den utveckling som Musashi genomgick i sägnen. Till en början var han en vilde som bara stred med den vilja som han besatt. Han gick fram som en slåttermaskin och i kraft av sin vildhet och styrka van han. Efter att ha suttit flera år som en eremit då han lade grunden till den mentala inställningen till svärdet och striden, så begav han sig ut i världen igen, då tyglade han sitt humör, sin glöd, och övade sin tekniska skicklighet. Under perioder står det i sägnen så levde han ödemarken eller som enkel bonde och då stärkte han sin själ. Han upptäcker då att det inte är den skarpslipade katanan som är det viktiga i striden utan det är den mentala inställningen och tekniska skickligheten. När han inser det så kan han också använda träsvärd mot motståndarens katana.

Det tar ett liv för att bli så skicklig. När vi är unga och heta kan vi inte förstå att det är en process som vi måste gå igenom för att bli lika skickliga som våra förebilder. För en del går det här lite fortare än andra, men det handlar fortfarande om många år. Man kan säga att träningen går genom tre stadier; i det första så är det nödvändigt att träna viljemässigt och medvetet det tar kanske upp till 10 år; i det andra stadiet så kan man koncentrera sig utan medveten ansträngning, man känner frid och teknikerna bara finns där när de behövs; i det tredje stadiet så är man en fri ande.

När man tränar en sport så är det den fysiska skickligheten i kombination med tekniken som är viktig, medan inom budon så är det den tekniska skickligheten tillsammans med den psykiska styrkan som är viktig. En tekniskt duktig idrottare vinner över den fysiska styrkan. I en kamp mellan den tekniska skickligheten och den psykiska styrkan vinner den psykiska styrkan eftersom den kan upptäcka motståndarens svagheter.

Från Sun-Tzu, On the Art of War.

• Om du känner fienden och du känner dig själv, så behöver du aldrig vara rädd för resultatet i ett slag.
• Om du känner dig själv, men inte känner fienden så kommer du att för varje seger lida ett nederlag.
• Om du varken känner dig själv eller din fiende så kommer du att duka under i alla slag.

När man börjar träna aikido så ska man komma ihåg att det är mer än att bara svettas en timme åt gången som ni har förstått av det tidigare som jag skrivit så finns det en filosofi bakom träningen. Vill man bara svettas utan att behöva tänka så finns det ett antal andra fysiska utövningar man kan göra. Ni som vill träna den här typen av ”idrott” tycker jag ska ställa sig frågan ”Varför vill just jag träna aikido, varför just aikido?”

Jag tror att det finns en drivkraft bakom allt vårt handlande och en vilja till att lära sig och att utveckla sig som människa. Jag tror också att det här inte är en lärdom som dör med våra kroppar, jag är av den övertygelsen att lärdomen kan vi bära med oss, i någon form, i andra liv. Om det vore så att livet hos vara och en av oss existerade bara under en kort tid. Vad finns det då för drivkrafter för oss att ständigt vilja gå vidare?

Jag tror att det är viktigt att veta vad det är man vill när man sätter igång ett projekt som aikido. Aikdion kommer nämligen att genomsyra alla delar av livet och redan första gången vi kommer in i dojon och kliver in på mattan så måste vi ha i tankarna att det är inte bara muskler som ska utvecklas utan även jag som människa. Hur tilltalar jag människor runt mig, hur min attityd är mot dem. Det hela skulle kunna illustreras av det jag iakttog i omklädningsrummet där en person satt på golvet och vek ihop sin hakama, det var ganska trångt. Den första personen som skulle gå förbi upptäckte i sista stund att det låg en hakama på golvet och lyckades hoppa över den, den andra som kom in såg överhuvudtaget inte hakaman utan gick rakt in i den och fortsatte utan att be om ursäkt. Den tredje personen som kom var en som tränat ganska länge han gick försiktigt runt den. Det är inte bara på mattan som vi måste vara uppmärksamma utan det är viktigt att vi alltid är det, så att vi kan ta in vad som händer i omgivningen och även sinnesstämningar. Vi måste utveckla oss själva och det är just att lära känna sig själv som är så svårt. Känner jag mig själv så kommer inte fienden att bli något problem men för att lära känna sig själv behövs en lång och hård träning. I historien om Miyamoto Musashi som levde på 1500-talet så sägs det att för att sona sina vilda år i ungdomen då han slogs som en vilde och bärsärk så tog munken Takuan och satte honom i cell. Under tre år fick han sitta där och studera och det enda sättet han såg årstidsskiftningarna var när svalorna byggde bon i de djupa fönstren på det slott han satt i.

Tre år i fullständig ensamhet för att lära känna sig själv. Tre år är ingen slump, det är i den Buddhistiska traditionen som man behöver för att kunna förstå sig själv. Efter det kunde sedan vapenträningen börja. Vad vi måste lära oss att förstå det är att den hårda träningen både tekniskt och psykiskt är vad som ger oss frihet. Frihet

Vi tror i allmänhet att frihet är att ha obegränsat med tillgångar – fysiska som gör att vi kan använda kroppen som vi vill, monetära – vi kan köpa vad vi vill, resa och bara ha det bra. Men den här friheten som vi önskar oss bygger på materiella tillgångar och när vi fått tillgång till en sak så vill vi ha någonting annat. Har vi rest i Europa så vill vi resa i Asien. Det är som att gå på tivoli i början så är även den minsta berg och dalbana läskig, men desto fler attraktioner som vi har åkt så vill vi ha svårare utmaningar och till slut har vi åkt alla attraktioner och reaktionen blir, Jaha.

Frihet är att kunna verka inom de begränsningar som var och en av oss har. Vi tror att om det inte finns några regler, inget staket, så har vi den totala friheten. Men friheten definieras just av att det finns regler som begränsar. Finns det ingen begränsning så vad är vi i så fall fria från?

Jag hörde till exempel i omklädningsrummet en som sa ”när man kommer över 30 så händer det något med kroppen, man blir stel och återhämtar sig inte lika bra”. Någon vecka före det här så hade jag varit på en veckas träningsläger och kände att det kanske var väl mycket nu när jag började närma mig 60-års ålder. Efter de fysiska förutsättningar som jag har vissa så arbetar jag och tänjer på dem. Ingen av oss har friheten att flyga, men vissa av oss kan uppfinna och bygga flygplan.

Frihet är inte att kunna resa långt utan det är vad vi kan upplever som ger resan dess innehåll, antingen vi gör en kort cykeltur eller flyger till andra sidan jorden. Det är i vårt sinne som vi kan ha en obegränsad frihet.

Vi kommer som människor alltid att vara begränsade och vi kommer alltid att kunna säga ”om jag hade det där, då…”. Det finns bara i ett hänseende som vi inte är begränsade och det är möjligheten att utveckla oss själva. Viljan att lära oss mer om oss själva och om det som finns runt. Där finns inte några begränsningar, i alla fall inte som vi kan uppleva. Oavsett vilka förutsättningar som jag som människa har, kroppsliga lyten, fattig eller rik, så om jag har glöden att vilja lära mig mer, utforska min omgivning och mig själv, då kommer jag att skapa min egen frihet som ingen kan inkräkta på.

Du kommer hela tiden vara begränsad av din okunskap och oskicklighet.

Den totala friheten finns bara inom oss och den kan vi bara få genom att träna och bli skickligare. Utveckla oss så att vi kan komma så nära vår Buddhanatur som är möjligt för oss i detta livet. Är aikido en idrott?

Inom olika verksamhetsområden så beskriver man på olika sätt vad som behövs för att man ska bli duktig inom just det området. Men jag tror att man generellt skulle kunna säga att man måste ha talang, vilja tillägna sig kunskaper inom området och viljan genomföra det som man har åtagit sig.

Tominta sensei uttrycker det som:

fysik – var och ens talang och förmåga att träna aikido

teknik – att nå en sådan hög teknisk fulländning som är möjligt

vilja – att ha kraft och liv, utveckla själen.

Den som tror att Aikidoträningen är som vilken idrottsträning som helst har inte förstått Aikidons princip. Aikido tränar man inte under en viss period på dagen eller en viss period av livet, utan är ett ständigt pågående livsprojekt. Hela livet måste vi växa och utveckla vår personlighet och aikidon är ett verktyg för detta. Livet det ständigt pågående, som poeten Stig Johansson uttryckte det ”Alla dessa dagar som kom och gick inte visste jag att det var livet[2]”.

Aikidon skiljer sig inte från någonting annat som vi börjar göra, det är någonting som man hör talas om som låter intressant och man börjar träna. Till en början så uppfattar man det som vilket fysiskt träningspass som helst. I de flesta idrotter så är det så träningarna går till och när man är runt 30 år så är det dags att trappa ner. I aikidon tränar man fysikt men det är den mentala delen som är viktigast. För den mentala träningen finns ingen åldersgräns. Det är snarare så att ju äldre och erfarnare som du blir ju duktigare blir du att träna ihop med starka och snabba personer. Det är de första 5 – 10 åren som är lärlingsår sedan blir aikido en integrerad del av ditt liv och om du vill så kan du träna livet ut. Aikidon är en träning för alla livets problem och situationer och gör det möjligt för dig att utvecklas till att bli en bättre människa.

[Grunden för det här resonemanget ligger en djupare filosofisk fråga: ”vad är det som driver mig och vad vill jag göra av mitt liv”. Ställer jag den här frågan så har jag en livsuppgift att besvara den. Trädgårdsmästaren måste ständigt sköta sin trädgård för att få en vacker trädgård, det är svårt att tänka sig att han bara ägnar åt skötseln vissa tider på året. Under den varma årstiden så kan han gräva, rensa ta hand om sin trädgård, under de kalla årstiderna får han gå igenom det som han gjorde bra eller dåligt, planera och förbereda inför våren. Det är samma sak med aikidon, det är samma sak med livet.]

Det gäller för Aikido som för allt annat som vi vill bli duktiga på – det är träning om och om igen. Om och om igen tränar vi grunden på samma sätt som en musiker varje dag tränar skalor, om och om igen tränas skalorna, för det får aldrig på en konsert vara någon tvekan om hur en ton ska låta. En mästare måste alltid öva för att fortsätta vara mästare. När vi är nybörjare så talar mästaren om ”sätt foten så, rör kroppen si och armen ska sträckas”. Tränar vi det här om och om igen så kommer en dag när vi kan göra övningarna rätt och utan att vi behöver tänka på hur de ska utföras. Det är först när tanken på hur vi ska göra inte finns där längre som vi kan göra rörelsen perfekt. Det är som att cykla, i början är det svårt, sedan när vi kan det så ägnar vi själva tekniken att cykla inte en tanke. Det är först när man kan grunderna som det är möjligt att improvisera och göra en egen tolkning av aikidon.

Det är när vi har övat så mycket att vi inte längre behöver fundera på tekniken och det inte känns som om vi behöver använda någon kraft som Aikidon blir översinnlig och blir en känsla, som när en musiker som tolkar ett stycke musik. Aikidoträningen är mer som att träna en konstform som musik eller måleri, än som en idrottsträning. Sport är ett sätt att roa sig och för nybörjaren så är aikidon som vilken idrott som helst. Idrottarna övar fysik, teknik, snabbhet och liknande men stannar där. I Aikidon så är den mentala träningen lika viktigare än den fysiska. Aikidoträningen innebär att vi känner av energin som motståndaren har/som finns i omgivningen. Huden är inte längre gränsen för vårt jag utan jaget blir en mottagare för alla signaler från omgivningen. I det ögonblick motståndaren går till anfall så förenar vi oss med honom för att utnyttja anfallsenergin för att separera oss igen. Det svarta bältet blir bara ett bevis för att man har nått förbi nybörjarstadiet.

Alla människor kan delta i Aikidoträningen eftersom det inte finns vare sig vikt- eller åldersklasser, dam eller herrklass utan alla tränar tillsammans. Det är därför inte bara muskler, teknik och snabbhet som är viktigt, utan också att kunna anpassa sig till partnern. Det är en mental träning som är en mycket viktig del i aikidoträningen vi förenar oss med motståndaren. Blir en del av det som vi ska kämpa mot. Råkar man ut för våld på gatan så kan man inte välja motståndare. Även en person som har tränat länge kan lära sig något av en nybörjare, det kan ibland vara svårare att träna mot någon som inte beter sig som ”man ska”.

Det är inte så mycket muskelstyrka som behövs för träningen utan snarare rätt inställning till träningen.

I Aikidon tränas naturligtvis musklerna eftersom det är en fysisk aktivitet men alla övar efter sin fysiska läggning men lika viktigt att träna är koordination och intellekt. De människor som har en utpräglad intellektuell läggning måste våga bli mer känslomässiga. De måste våga släppa det intellektuella kontrollbehovet. Människor med som är mer känslomässiga måste bli mer kontrollerande och koncentrerande för att tillgodogöra sig träningen.

I dagens samhälle tror att viss fysisk träning gör man en viss period sedan är man färdig. Typexemplet på det här är (elit) idrottaren som när karriären är över slutar träna. Träningen har bara haft en funktion nämligen att vinna. I Aikido kan man inte bli bäst vi kan ”bara” utvecklas som människor. Men eftersom vi inte har som mål att vinna över någon så blir målet att vi ska vinna över oss själva. Det kan vi bara göra genom att träna hela livet varje dag. Om vårt sinne är öppet, om vi är känsliga för vad som finns i omgivningen så kommer vi varje dag att oss nya saker.

På så sätt är Aikidon mer besläktad med filosofi än med idrott. Därför så är Aikidon ett instrument för ledarskapsutveckling genom att vi lär oss hur våra medmänniskor reagerar/fungerar. Det gäller samma sak här att för att bli en bra ledare, en mästare, måste man vara ledare varje dag inte bara på arbetet utan i alla dygnets 24 timmar.

För de som kommer ihåg hur det var att lära sig cykla, åka skridskor, jonglera etc. vet att det enbart är praktisk träning som hjälper. Vi måste lära kroppen att göra de här momenten utan att tanken finns med. Vi kan dela upp träningen i moment steg 1, moment 2 osv. men för att kunna cykla lika lätt som vi går så måste vi frigör oss från tanken på hur det ska gå till och koncentrerar oss på att bara göra det, om och om igen. Vi är tvungna att öva rörelsen om och om igen ända tills kroppen ”kommer ihåg” rörelsen och då kan vi också finslipa rörelsen, polera den till en allt högre grad av förfining. När vi kan lite på att rörelsen utförs rätt, så försvinner också oron för att vi ska ramla om vi cyklar.

Aikidoträningen måste vara så att en attack utlöser rörelsen korrekt rörelse hos oss utan att vi medvetet vet om det. Förvånade kommer vi att tänka ”kunde jag det”?, ”hur gick det till?”.

Tekniken ger en grund, men för att kunna använda tekniken effektivt och naturligt behöver man också lära sig andas på rätt sätt. En del i träningen är därför också att andas rätt, dvs. djupt ner i magen och inte bara en ytlig andning i de övre luftvägarna. I alla livets situationer så är vi hjälpta av att andas rätt, när vi andas ytligt för vi en obalans i kroppen och tillsammans med andra spänningar kan det vara en orsak till fysik sjukdom.

Det finns ett samband mellan kropp och själ som inte låter sig beskrivas med ord. Träningen ger inte bara teknisk färdighet utan den påverkar också vårt medvetande (vår själ). Övning ger säkerhet och säkerhet gör att Du kan frigöra dig från regler och principer. När skådespelaren kan sin roll utan och innan, då kan han improvisera. Skulle han improvisera innan han kunde sin roll så skulle det vara svårt för honom att hitta tillbaks till rollen efter improvisationen.

Ofta hör man idrottare säga när de har satt ett rekord att det inte var fulländat de skulle ha kunnat göra det ännu bättre. Det vill säga de var så koncentrerade, avspända under genomförandet att det gick så lätt att idrottaren upplevde det inte som en ansträngning. Det är det tillståndet som man vill uppnå med att träna sekvensen som ska genomföras igen och igen och igen. Går det lätt så kan man ge ännu mer (i teorin).

Ett annat exempel är inom det moderna måleriet, Picasso målade avbildande, noggrant och exakt, när han var ung. Det var den grunden som sedan gjorde det möjligt för honom att senare i livet vågade släppa formen och nyskapa. Skillnaden mellan en mästare och hans okunniga elev är att mästaren kan utdela mästerliga hugg, göra mästerliga rolltolkningar, måla mästerligt varje gång. Eleven kan eventuellt lyckas en gång, men så länge själen inte är tränad i skapandet utan bara tekniken, så kommer det bara vara ett efterapande av mästaren.

Det sägs att Mästaren Ueshibas svärdstekniker var så fria, att han av många kritiserades för att vara oortodox. Han gjorde svärdsteknikerna utan att ta hänsyn till några regler och genom att han frigjorde sig från reglerna så kunde han reagera naturligt och därmed bemästra alla typer av attacker. [3] 

Mästaren Ueshibas påstod att han redan när attacken påbörjades visste hur han skulle försvara sig, att han kände det som att tiden saktades ner så att han fick lång tid att avvärja det hugg som kom. Att tiden saktar ner – eller att vi ökar den tid som vi har att avvärja en fara, tror jag alla kan känna igen. Ta t.ex. när vi lär oss köra bil. Hur snabbt kom inte bilarna mot oss, hur svårt var det inte att svänga in på en annan gata, sätta på blinkers, växla ner, bromsa, hålla utkik efter andra trafikanter och slutgiltigt göra själva svängen. En van bilförare behöver aldrig känna sig stressad i en sådan situation han har hur lång tid som helst på sig.

Vår relation till döden

Jag är aldrig besegrad, oavsett hur snabbt min fiende attackera. Det är inte för att min teknik är snabbare än min fiendes. Det är inte fråga om snabbhet. Striden är slut innan den har börjat. (Morehei Ueshiba).

Döden finns intill oss som livets skugga. Var vi är, vad vi gör så finns döden med oss. Utan någon död så skulle det heller inte finnas något liv, det är som två sidor på samma mynt. När jag sitter i lotusställning och mediterar så finns alltid döden där och håller mig sällskap. På något sätt känns det tryggt, och den dagen det är dags för mig att lämna min kropp så hoppas jag få göra det på ett stillsamt sätt.

När vi går här på jorden så är kropp och själ ett, men när själen har lämnat kroppen då ligger kroppen kvar som ett tomt skal. Som när en fjäril har lämnat sin puppa. Kroppen har varit ett viktigt verktyg under lång tid men när vår tid är till ändå så har kroppen fyllt sin funktion och vi lämnar den. För mig är de här tankarna viktiga och för mig är det viktigt att kroppen, i sina begränsningar, fungerar så bra som möjligt för det är genom den som jag kan uppleva världen som ett jag.

I vår tid där vi har en allmänt materialistisk syn och vi begränsar människan till kroppen. Det viktigaste i livet blir då att ha det bra och kunna fylla den tid vi lever med många och dyrbara ting. Kroppen blir ett altare som vi tillber och försöker bättra på, på olika sätt. Kroppen blir viktigare än själen både för oss när vi lever och kroppen blir väldigt viktiga för våra anhöriga när vi är döda. Istället för att se oss som befriade så ser vi de avlidna som utslocknade.

För att bli en bra ”samuraj”, krigare så får man inte vara rädd för döden. Om du bevakar ditt liv så kan du inte anfalla och försvara dig på rätt sätt.

Yagyu Tajima no kami Munernori var en berömd mästare och lärare svärdstekniker till Shogun på den tiden. En man ur Shoguns personliga livvakt kom en dag till Tajima no kami och vill få träna sig i svärdstekniker. Mästaren sa ”Som jag kan se så är Du själv en mästare i konsten; tala istället om för mig vilken skola som Du tillhör, innan vi går in i relationen lärare och elev”

Livvakten sa ”Jag skäms att erkänna att jag aldrig har lärt mig konsten”.

”Försöker Du lura mig? Jag är lärare till den store Shogun själv, och jag vet att mitt omdöme aldrig bedrar mig”.

”Jag är ledsen om jag utmanar din heder, men jag vet faktiskt ingenting”

Det här bestämda förnekandet gjorde att mästaren tänkte efter ett tag och sa sedan slutligen ”Om Du säger så, så måste det vara så; men jag är säker på att Du är mästare i någonting, men jag vet bara inte i vad”.

”Om Ni insisterar, så ska jag tala om följande. Det finns en sak som jag kan säga att jag är en fulländad mästare i. När jag fortfarande var en liten pojke, som kom tanken över mig att som samuraj så skulle jag inte under några omständigheter vara rädd för döden. Ända sedan dess brottades jag under många år med problemet om döden och till slut så har problemet helt slutat att oroa mig. Kan det vara det som Du kände”

”Exakt” utropade Tajima no kami. ”Det är vad jag menar. Jag är glad att jag inte gjorde något misstag i mitt omdöme om dig. För den yttersta hemligheten i hanteringen av ett svärd ligger i att vi släpper tanken på döden. Jag har tränat hundratals elever i de här idéerna, men än så länge så har ingen av dem riktigt förtjänat det slutliga beviset på att de är kunniga inom svärdstekniker. Du behöver inte någon teknisk träning, Du är redan en mästare.” (D:T. Suzuki, Zen and the Japanese Culture).

Vår rädsla för att dö, vad kommer den sig av? Vi talar i lite vaga ordalag om livsviljan, det är den som gör att vi inte vill dö. Men för mig finns en djupare mening i livet och för mig är det att lära mig, att jag lär mig nya saker varje dag.

Jag ser hur lite allt det materiella som vi alla har behov av men som vi också ofta värdesätter högre än våra medmänniskor, hur det används för att bedöma andra människor och för att vi själva ska få bekräftelse. Hur lite det egentligen betyder.

Det finns experter på alla livets olika njutningsmöjligheter, mat, vin, parfym, ädelstenar, klockor, mattor osv., osv. Vi bygger upp våra liv kring olika varumärken och ger tingen en betydelse som de får av att vi människor tillfälligtvis tycker på ett visst sätt. Som om avsaknaden av en dyr klocka skulle vara att njuta mindre av livet. Frågar vi någon vilken betydelse det här har i livet så blir ofta svaret att man måste tillåta sig att njuta när vi lever en så kort tid. Men kan man ställa sig utanför det här genom att klä sig i trasor och bo i en koja. Nej, inte om man ger det samma betydelse och bekräftelse av det egna jaget som märkeskläderna.

Med det här resonemanget så innebär det att man inte kan se på en människa huruvida de är befriade från att behöva bekräftas av de ting som finns runt om oss. Möte vi en rik människa så kan han vara den största filantropen och vara mycket ödmjuk, medan en munk eller tiggare i trasor kan vara arroganta och trångsinta. Det är bara vi i vårt inre som vet när vi är befriade från tingens bojor.

Om vi kan förstå eller kanske tänka oss in i vad det är som har betydelse i livet så ser vi att det är inte sakerna runt omkring oss – även om det är de som bekräftar oss inför andra människor. Våra relationer som är så viktiga för vår funktion i samhället, men vad är de när vi dör. Vi dör ensamma och ingen kan följa oss eller hjälpa oss på vägen, vi är ensamma och kan bara lita till oss själva, vad vi själva har lärt oss i livet, vad vi förstått av livet och vårt förhållningssätt till livet. Det här ska inte uppfattas som att man ska ta avstånd från andra människor. Det är i kontakten med andra människor som vi kan lära oss nya saker, det är i kontakt med andra människor som vår egoism slipas av och det är i relation till andra människor som vi kan visa kärlek och vi kan få perspektiv på oss själva. Det är någon munk som har sagt att; sitta i ensamheten i ett kloster och meditera, det är inte svårt. Men att ha familj med alla dess krav och ett arbete där man tillbringar största delen av den vakna tiden, att då få tid och kunna koncentrera sig på att meditera det ställer stora krav på människan. Lyckas man med det så har man lärt sig mycket mer än bara genom att sitta inom klostrets fyra väggar.

Kan vi förstå att vi inte är mer än en liten våg på havets yta och lika betydelsefull. Det är vågorna som ger havet karaktär och varje individ måste finnas men det är havet som vi ser. Om vi kan frigöra oss från vår betydelsefullhet och inse att vi är en länk i en kedja som är oändlig. Tänk efter – hur många generationer före och efter dig själv känner du. Dina far- och mor- föräldrar känner du ofta men deras föräldrar är i bästa fall namn och tidigare generationer är knappt namn för de flesta av oss. Ser vi framåt så känner vi våra barnbarn men knappast någon som längre fram på tidsaxeln.

När vi kan se oss helt nakna fria från allt och förstår livet och kan inse döden, då är vi oövervinneliga och då kan vi aldrig vinna på någon annan människas bekostnad. Då fullföljer vi den uppgift vi har och döden blir oväsentlig eller snarare vi ser den som en del av livet.

Människan har alltid varit imponerad av de yttre attributen alla de ting som vi kan omge oss med och som ger status i andra människors ögon. Till och med inom yogan där man bara behöver ha tillgång till sig själv och lite golvutrymme, så annonserar man nu om speciella yogakläder, mattor att träna på och olika andra tillbehör. Alla entusiastiska nybörjare börjar naturligtvis med att införskaffa alla tillbehör för att kunna träna på ”rätt” sätt. På samma sätt är det inom alla områden och har säkert varit så genom hela historien. Kan vi lära oss att se bortom alla de här prylarna så kommer vi upptäcka att det är oss själva det handlar om. Vi behöver inga prylar för att träna rätt, prylarna är bara utanpåverk. Det är viktigt att vi tränar vår kropp så att vi är i balans och smidiga, men det är i vårt psyke som vi kan förstå hur lite allt som vi omger oss med betyder.

Oavsett hur farliga vapen som finns så handlar det alltid om den som håller i vapnet. Det gäller också skjutvapen om den som håller i vapnet inte är beredd att skjuta så är det bara ett tomt hot.

Även om din motståndare har det finaste svärd en smed har tillverkat i Japan och du står mot honom med en sliten bokken, så är det inte vapnet som avgör striden. Det är attityden till livet som är avgörande. Din motståndare kan skrämma dig med aldrig så många olika attribut, med aldrig så farliga och hemska vapen, men i en strid man mot man så är det den inställning som du har till livet och döden som har någon betydelse.

I eftermälet om svärdsmästaren Musashi som levde i slutet av 1500-talet så berättas det att i senare delen av sitt liv så använde han bara en bokken i sina dueller, han hade inget behov av ett skarpt vapen eftersom om man träffar med ett dödande hugg så har det ingen betydelse om skallen på motståndaren krossas eller man hugger igenom skallen med svärden. I Musashis duell mot mästaren Sasaki Kojiro så hade han täljt till en bokken av en åra på väg till platsen för duellen. Trotts att Kojiro hade ett skarpt svärd så hjälpte det inte mot Musashis klumpigt tillyxade bokken.

De sista åren av sitt liv så duellerade inte Musashi så ofta men när han gjorde det så kunde inte motståndarna få in något hugg på honom på grund av att han aldrig gav någon öppning för anfall. Han behövde då inte heller hugga ner sina motståndare.

Kan du ana din uppgift som människa, kan du i alla livets skeenden vara harmonisk, avspänd, koncentrerad och alltid på alerten då har du inga behov av att vinna och de enda som kan vinna över dig är mästare med samma inställning till livet som du själv och med dem uppstår aldrig någon strid. Det finns många olika sätt för en andlig utveckling och att träna aikido är ett sätt.

Zenbuddism

Andas in, andas ut ”Vad är jag”, andas in, andas ut ”vad är jag”. Benen värker, tankarna flyger åt alla håll, ändå finns det någonting i det här som är så tillfredsställande att jag inte kan låta bli att sätta mig i lotusställning morgon efter morgon. Meditationen har blivit ett behov, jag försöker tränga in i mig själv mitt ego. Men lyckas jag? I alla böcker om meditation så läser jag den ena fantastiska historien efter den andra hur man når upplysningen. Jag, jag bara sitter och upplever ingenting fantastiskt, mer än att det är fantastiskt att sitta. Jag vet inte om jag har blivit en bättre människa eller om jag har förändrats. Ibland så kan jag avundas människor som bar lever sina liv utan att göra det komplicerat. Som om livet vore oändligt. För mig så finns döden med som en skugga alltid närvarande, inte en dag går utan att jag tänker på hur döden ska förändra livet. För mig känns det som om hela livet är en förberedelse, ett lärande.

Det finns vissa tankar som vi bär med oss från det vi är små och som kommer att vara starka krafter i våra liv. Till exempel så hade jag redan som liten den uppfattningen att Gud inte var en person utan att Gud fanns överallt runt om oss i oss. Gud var naturen och kunde inte skiljas ut från det liv som vi lever och de förhållanden som vi existerar i. Det här har alltid varit så självklart hos mig så jag har aldrig förstått att Gud skulle kunna vara en avbild av oss eller tvärtom. För mig så har begreppet Gud alltid varit allomfattande och därför har det heller inte funnits någon möjlighet att göra sig en bild av honom. När jag sedan som äldre läste buddhistisk litteratur att Buddha naturen finns i oss alla, så kändes det så självklart. Strävandet i vårt (våra) liv är att återerövra den. För mig är det här en stor trygghet och ger mig ett mål för min utveckling och en vilja att ständigt utvecklas, att gå vidare.

Vi blir inte för gamla för att göra vissa saker, däremot så när man blir äldre så förskjuts intressena. Både för att man har upplevt saker som gör att man vet att gräset inte är grönare hos grannen och på grund av att de fysiska förutsättningarna är förändrade.Senare i min ungdom så fick jag lära mig att vägen till frälsning gick via kristendomen och att det var synd om alla som inte vara kristna. Jag tyckte redan då att det vara konstigt att det kunde vara på det viset. Senare när kristendomsundervisningen hade övergått i religionskunskap så lärde jag mig att inom Buddhismen så fanns det en väg för varje människa. Då visste jag att jag hade en egen väg och jag ser nu tillbaks på mitt liv hur det började väldigt känslomässigt och blev mer och mer intellektuellt inriktat och nu går tillbaks till en mer känslomässig och mogen relation till min omgivning. Jag kan också se att när jag var som mest inriktad på min intellektuella utveckling så sökte jag mig mot filosofi, yoga, aikido för att balansera mitt själsliv. 

Den kunskapen om de här har på något sätt alltid legat till grund för de val som jag har gjort i livet och det är därför som jag sedan många år har valt krigarens väg, aikido men parallellt med den träningen, tränat yoga och meditation.

Mycket av den filosofiska grunden för budokonsterna är den gren av den buddistiska filosofin som kallas för Zen. Det är den filosofin som vi kommer i kontakt med när vi tränar budokonster. Men vad är egentligen den här filosofin vad betyder den?

Zen finns inte bara i Japan utan överallt bara kanske i skepnader som vi inte riktigt känner igen. ”Förändring som tillstånd” är titeln på en bok av Bo Ahrenfelt. Bo bedriver kurser för människor som står mitt upp i förändringar i sina organisationer eller som vill förändra organisationen de arbetar i. När jag läste boken och gick kursen i mitten på nittiotalet så uppfattade jag titeln som den står. Det vill säga att förändring kan vara ett tillstånd på samma sätt som att rörelse är ett tillstånd. Men den underliggande meningen är att vi alla människor strävar efter ett tillstånd som är konstant (lyckligt). Det är så vi tänker när vi ser livet framför oss – det är en lugn tillvaro där vi befinner oss i en och samma lyckliga bubbla.

Kursen var väldigt omskakande eftersom jag fick en förklaring på varför andra människor ofta uppfattade mig som ett hot och jag aldrig riktigt kunde förstå varför. För mig så har det alltid varit självklart att gå vidare och att inte stanna upp och det var så som jag trodde att alla människor ville ha det, åtminstone längst inne i hjärtat. Men väldigt många människor skräms av det som de uppfattar som att de inte längre har någon fast grund att stå på. Det finns en inre rädsla och osäkerhet som bäst kan kapslas in om världen runt omkring görs statisk. Det här finns hos oss alla men om det får ta överhanden så krymper vi till små rädda ego centrerade varelser.

Förändring som tillstånd det är så jag uppfattar Zenbuddismens tankar. I den här filosofin finns att när vi är barn och växer upp så utvecklar vi våra färdigheter. Barnets försök att med händerna forma olika saker blir ganska klumpiga och resultatet därefter, varefter barnet utvecklas så blir de objekt som de formar mer och mer perfekta. Ett barn kommer att utvecklas till möbelsnickare, i sitt gesällprov kommer han att visa prov på en fulländad möbel, han är tekniskt fulländad. Det här sker i 20 – 30 årsåldern. Enligt vårt västerländska synsätt så gäller det att bibehålla det här tillståndet så länge som det är möjligt, för sedan finns bara en väg och det är utför. För idrottsmän så är det här något så självklart att det inte diskuteras överhuvudtaget. För konstnären så är det inte lika självklart. För Zen så finns det en utveckling förbi det tekniskt fulländade, det vill säga Zen är ”Förändring som tillstånd”.

När konstnären är uppnått sitt fulländade tillstånd så fortsätter han att utvecklas och till slut kommer man inte att kunna se någon skillnad mellan den åldrade konstnärens uttryck och barnets uttryck i det tekniska utförandet. Men i den tränade människans verk finns ett medvetande, en känsla och kraft som inte finns i barnets.

Den upplysning som man strävar efter inom (Zen) buddism, den klarhet och förståelse av livet som ibland kommer som en blixt från klar himmel och ibland mödosamt kan uppnås, den som har nått den här upplysningen vet att det skiljer honom inte från andra människor och det är inte heller något mål utan ett litet steg på vägen som vi människor vandrar fram på.

Under all träning som vi underkastar oss oavsett om vi sitter stilla som en zen munk och mediterar eller vi tränar till exempel aikido så måste det finnas regler om hur vi ska uppföra oss och bete oss mot varandra. De här reglerna är viktiga för det ger nybörjaren ett stöd för hur träningen ska gå till. Men för många så blir de här reglerna huvudsaken och man glömmer lätt bort varför reglerna finns och i värsta fall så utmynnar det i en slag fundamentalism. Det statiska och det oföränderliga det måste vi träna oss bort från. När vi mognar och förändras och vi lever i förändringen då kommer vi att upptäcka att det går att meditera varsomhelst. Jag behöver inte någon speciell kudde att sitta på i ett speciellt rum utan jag mediterar här och nu. Den berömde samurajen Musashi levde på slutet av 1500-talet. När Musashi genom otaliga strider hade mognat till mästare och skulle duellera med en annan berömd mästare så täljde han en åra till ett svärd. Det är inte det vassaste eller vackraste svärdet som vinner, det är gör inte heller den som slaviskt följer en regelbok. Den mästare vinner som har kunnat lägga allt det här bakom sig och där inte längre striden är viktig.

För nybörjaren blir det lätt utrustningen och reglerna som är det viktiga. Utan rätt miljö och omgivning så kan man inte utföra det som man har tränat då har träningen inte lett till en utveckling och det är riktigt de är lika viktiga för nybörjaren som de är oviktiga för mästaren.

En av de vägar som finns och som vi kan välja för att våga utveckla oss som människor är Aikido. Aikidon kan ge oss den säkerhet som gör det möjligt för oss att aldrig sluta utvecklas utan verkligen leva i en ”förändring som tillstånd”

Vad betyder Hjärtsutrans ord

Tillvaro skiljer sig inte från tomhet, och tomhet skiljer sig inte från tillvaro.

Det som är, är i sanning tomhet.

Det som är tomhet är i sanning tillvaro.

Vad har det här att göra med budo att göra?

Tillvaron är världen som vi förstår den med vårt ego. Det är vår illusion av att allting består att det inte sker några förändringar, att materians form och beskaffenhet är bestående. Vi bygger vår tro på ”berg”, det förändras inte, finns alltid. Men det är bara i vårt sinne. Allting är i ständig rörelse. Vi kan inte gå ner i samma flod två gånger. Vattnet flödar hela tiden. På samma sätt ändras vårt medvetande kontinuerligt, vi får in ny information och glömmer bort gammal och bildar på så vis vår bild av världen, som vi ser som övertygande bevis på hur saker är. Men det är ju så att alltings förändring gör att vi inte kan stödja oss mot någonting. Vi tror det finns saker, tillstånd som vi kan bygga en fast tro på men det är egentligen vårt egos bild av hur förhållandena är inte hur de egentligen är.

Men utan egots bedrägliga villfarelse så kommer verkligheten inte att förvandlas till en illusion. Utan egots illusion så kommer vi inte längre att identifiera oss i termer av förhållande till personer, platser och ting. Oberoendet av det här innebär inte att vi inte bryr oss, det betyder att vi inte behärskar det som vi bryr oss om. Istället för att ha vänner, så är vi bara vänner.

Varför är det nödvändigt att befria sig från de band som finns till de människor som vi älskar? I Lukasevangeliet kap 14 står det att Jesus sade. ”Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina syskon och därtill sitt eget liv, kan han inte vara min lärjunge.” Det här är en metafor för ett jag-lösa stadie i vilket vi kan älska en människa, ovillkorat. I det jag-lösa tillståndet så kan vi bry oss om människor utan att lägga oss i deras liv.

Buddhismen har präglat budon på olika sätt genom att:

• Känslorna ska lugnas så att inget överilat görs
• Man måste finna sig i det oundvikliga
• Man måste behärska sig själv i alla situationer
• Man är mer förtrogen med tanken på döden än på livet
• Det man gör, gör man inte för egen vinning utan accepterar ett liv i fattigdom

AIKIDO en introduktion

Ai (harmoni) är släkt med ai (kärlek). Så har jag beslutat att namnge min unika Budo ”Aikido”. (Morihei Ueshiba)

Grundare av Aikido är Morihei Ueshiba, 1883 – 1969, det finns en mängd böcker om hans liv och hur han arbetade och jag vill inte repetera det här. Vad som man bör känna till är att Ueshiba under sin ungdom tränade judo, kendo och spjut tekniker och att det är på dessa tekniker som aikidon grundar sig på. Fortfarande så är det så att inom de olika stilarna av aikido som finns, så sker en del av träningen med svärd och stav. Det är en viktig del i aikidon för att träna in rätt kroppshållning och rörelse.

När man läser tidskrifter om budosporter så handlar det väldigt mycket om hur man ska använda tekniker på bäst sätt för att tillintetgöra motståndarna. I vissa skrifter så debatteras det om vilken budosport som är mest effektiv på ”gatan”. Ur en tidning läser jag – 3 dödande karate sparkar; Snabbaste sättet att öka snabbhet och styrka; Dödliga slag; Var Bruce Lee verkligen den största? Han ställde aldrig upp i någon tävling för att bevisa det.

Tidningarna är fulla av bilder på företrädesvis män med förvridna anletsdrag, som jag antar beror på att de tränar en sport som går ut på att döda andra människor eller i alla fall skada dem svårt. De finns väldigt få bilder som visar personer som går in i en strid utan aggression. Drivkraften för de här människorna är naturligtvis – rädsla. Man behöver inte tala om för hela världen hur duktig jag är på att skada en människa om det inte är för att jag är rädd för att någon ska skada mig. Det är naturligtvis så att om jag utbildar mig själv i tekniker som kan skada andra människor så kommer jag omedvetet utgå ifrån att det är så alla andra människor kommer att agera. När det enbart är teknikerna som spelar någon roll, det vill säga inte att utveckla mig själv som människa, då kommer jag alltid vara rädd för att det är någon annan som utvecklar en teknik som är bättre än min egen. En rädd människa är en potentiellt farlig människa.

Aikidon är själva motsatsen till det ovanstående. Vill man lära sig snabbaste sättet att döda en människa så ska man absolut inte börja träna aikido. Aikidon tar lång tid att lära – en livstid, den som tränar aikido får absolut inte skada sin motståndare om det går att undvika. Aikido tränar man för att utveckla sig själv, utveckla sitt sinne.

Det finns inte några utgångsställningar i aikidon där man försöker se så hemsk och respektingivande ut som möjligt. Det finns inga arga ansiktsuttryck för att skrämma, inga argsinta andningsövningar. I aikidon så finns bara en lugn harmonisk ställning som inte är hotande utan neutral eller till och med inbjudande. Ställningen som vi intar säger – jag vill dig inget ont, du behöver inte känna dig hotad av mig, lugna ner dig så ska vi försöka lösa problemet utan våld.

Aikido – Fredens väg

När två energier med samma laddning möts skapas en urladdning

När två motsatta energier möts, så kan de neutralisera varandra och skapa en jämnvikt.

Om en anfallare möter en försvarare, som inte bemöter attacken med samma kraft som anfallaren utan ger efter så har försvararen blivit den kontrollerande krafter och kan styra opponentens energi åt vilket håll han vill.

Hur det började

Den här började jag skriva på hösten 2002 efter det att jag försökt förklara för några kamrater vad aikido är för någonting. Aikido litteraturen består ofta av böcker med bildserier av hur olika tekniker ska utföras. Ofta blir de här bildserierna begripliga först sedan man lärt sig tekniken på träning och sedan går tillbaks och studerar bildserien. Eller så är de böcker som publiceras enbart inriktade på den filosofiska sidan av aikido. Jag fick därför en idé om att skriva en bok som tar upp andra aspekter av aikidon än hur olika tekniker ska utföras. I boken försöker jag presentera allmängiltiga sidor av aikidon. Det visade sig vartefter som jag skrev att aikidon har mycket gemensamt med ledarskap. Vilket inte är så långsökt som man först kanske tror t.ex. så har ju Miyamoto Musashis bok ”A book of five rings” blivit en klassiker för dem som är intresserade av strategi.

Jag började träna aikido 1986 när jag var 38 år gammal. En ganska avsevärd ålder när det gäller att börja med en ny sport, för de flesta andra sporter är i allmänhet regeln den att man då har lagt handskarna på hyllan för länge sedan. Jag vistades några år på University of California, Berkeley och var sugen på att börja träna någonting. I Sverige så hade jag under många år tränat ”Friskis och Svettis” gympa. Jag har aldrig trivts med lagsporter och aldrig tyckt om tävlingsmomenten som finns i de flesta sporter. Jag fick höra talas om aikidon men var måttligt intresserad eftersom i mina tankar så var budosport lika med karate och judo, aggressivitet, slå folk sönder och samman. Till min förvåning fann jag att aikidon inte alls innehöll det här utan att människorna var mycket vänliga och det fanns ingen aggressivitet på mattan.

När jag kom tillbaks till Stockholm 1987 så sökte jag upp Aikido Dojo Stockholm där Takeji Tomita var och fortfarande är chefsinstruktör. Där har jag sedan dess tränat och mer och mer lärt mig förstå vad aikido är.

En krigares tankar

Min fiende höjer shinken sakta framför mig, spetsen är en halvmeter från mitt bröst och omöjliggör varje anfall från min sidan. Svärdet som ett rakblad. Jag vet att när svärdet har nått sin högsta nivå, så kommer hugget. Hugget kommer säkert något snett mot halsen för att inte klingan ska skadas eller fastna på mitt skallben. Rör jag mig nu så öppnar jag mig för honom och ett hugg eller en stöt kommer omedelbart. Även om det inte är dödligt så kommer han säkert att alvarligt såra mig, att fly är omöjligt. Så länge klingan är riktad mot mig kan jag inte röra mig framåt. Att stå still är enda möjligheten för att jag inte ska öppna mig mer än nödvändigt mot honom. Jag kan inte reagera förrän han börjar hugga. Det är först när han utlöser hugget när svärdet har börjat sin bana ner mot mig, då öppnar han sig för ett motdrag. När han har utlöst hugget så går det inte längre att stoppa eller korrigera det måste fullföljas. Det är som en pistolkula, har väl skottet gått, så går det inte att ändra kulbanan.

Att våga stå kvar framför motståndaren, med lugn hållning, bevarad djup, långsam andning, avspänd men högsta beredskap. Det är den möjlighet som finns att överleva.

I samma ögonblick som hugget kommer tar jag ett steg snett in mot honom, jag anar mer än känner klingan när den snuddar vid min högra arm, jag tar tag i handtaget mellan hans händer med vänster hand medan den högra följer klingan i hugget och fortsätter att trycka klingan nedåt medan vänster hand drar handtaget uppåt. Det ger en roterande rörelse på svärdet som gör att spetsen kommer att riktas mot motståndaren strax ovan blygdbenet. Släpper han svärdet är han förlorad håller han kvar så är utgången densamma.