En krigares tankar

Min fiende höjer shinken sakta framför mig, spetsen är en halvmeter från mitt bröst och omöjliggör varje anfall från min sidan. Svärdet som ett rakblad. Jag vet att när svärdet har nått sin högsta nivå, så kommer hugget. Hugget kommer säkert något snett mot halsen för att inte klingan ska skadas eller fastna på mitt skallben. Rör jag mig nu så öppnar jag mig för honom och ett hugg eller en stöt kommer omedelbart. Även om det inte är dödligt så kommer han säkert att alvarligt såra mig, att fly är omöjligt. Så länge klingan är riktad mot mig kan jag inte röra mig framåt. Att stå still är enda möjligheten för att jag inte ska öppna mig mer än nödvändigt mot honom. Jag kan inte reagera förrän han börjar hugga. Det är först när han utlöser hugget när svärdet har börjat sin bana ner mot mig, då öppnar han sig för ett motdrag. När han har utlöst hugget så går det inte längre att stoppa eller korrigera det måste fullföljas. Det är som en pistolkula, har väl skottet gått, så går det inte att ändra kulbanan.

Att våga stå kvar framför motståndaren, med lugn hållning, bevarad djup, långsam andning, avspänd men högsta beredskap. Det är den möjlighet som finns att överleva.

I samma ögonblick som hugget kommer tar jag ett steg snett in mot honom, jag anar mer än känner klingan när den snuddar vid min högra arm, jag tar tag i handtaget mellan hans händer med vänster hand medan den högra följer klingan i hugget och fortsätter att trycka klingan nedåt medan vänster hand drar handtaget uppåt. Det ger en roterande rörelse på svärdet som gör att spetsen kommer att riktas mot motståndaren strax ovan blygdbenet. Släpper han svärdet är han förlorad håller han kvar så är utgången densamma.