Zenbuddism

Andas in, andas ut ”Vad är jag”, andas in, andas ut ”vad är jag”. Benen värker, tankarna flyger åt alla håll, ändå finns det någonting i det här som är så tillfredsställande att jag inte kan låta bli att sätta mig i lotusställning morgon efter morgon. Meditationen har blivit ett behov, jag försöker tränga in i mig själv mitt ego. Men lyckas jag? I alla böcker om meditation så läser jag den ena fantastiska historien efter den andra hur man når upplysningen. Jag, jag bara sitter och upplever ingenting fantastiskt, mer än att det är fantastiskt att sitta. Jag vet inte om jag har blivit en bättre människa eller om jag har förändrats. Ibland så kan jag avundas människor som bar lever sina liv utan att göra det komplicerat. Som om livet vore oändligt. För mig så finns döden med som en skugga alltid närvarande, inte en dag går utan att jag tänker på hur döden ska förändra livet. För mig känns det som om hela livet är en förberedelse, ett lärande.

Det finns vissa tankar som vi bär med oss från det vi är små och som kommer att vara starka krafter i våra liv. Till exempel så hade jag redan som liten den uppfattningen att Gud inte var en person utan att Gud fanns överallt runt om oss i oss. Gud var naturen och kunde inte skiljas ut från det liv som vi lever och de förhållanden som vi existerar i. Det här har alltid varit så självklart hos mig så jag har aldrig förstått att Gud skulle kunna vara en avbild av oss eller tvärtom. För mig så har begreppet Gud alltid varit allomfattande och därför har det heller inte funnits någon möjlighet att göra sig en bild av honom. När jag sedan som äldre läste buddhistisk litteratur att Buddha naturen finns i oss alla, så kändes det så självklart. Strävandet i vårt (våra) liv är att återerövra den. För mig är det här en stor trygghet och ger mig ett mål för min utveckling och en vilja att ständigt utvecklas, att gå vidare.

Vi blir inte för gamla för att göra vissa saker, däremot så när man blir äldre så förskjuts intressena. Både för att man har upplevt saker som gör att man vet att gräset inte är grönare hos grannen och på grund av att de fysiska förutsättningarna är förändrade.Senare i min ungdom så fick jag lära mig att vägen till frälsning gick via kristendomen och att det var synd om alla som inte vara kristna. Jag tyckte redan då att det vara konstigt att det kunde vara på det viset. Senare när kristendomsundervisningen hade övergått i religionskunskap så lärde jag mig att inom Buddhismen så fanns det en väg för varje människa. Då visste jag att jag hade en egen väg och jag ser nu tillbaks på mitt liv hur det började väldigt känslomässigt och blev mer och mer intellektuellt inriktat och nu går tillbaks till en mer känslomässig och mogen relation till min omgivning. Jag kan också se att när jag var som mest inriktad på min intellektuella utveckling så sökte jag mig mot filosofi, yoga, aikido för att balansera mitt själsliv. 

Den kunskapen om de här har på något sätt alltid legat till grund för de val som jag har gjort i livet och det är därför som jag sedan många år har valt krigarens väg, aikido men parallellt med den träningen, tränat yoga och meditation.

Mycket av den filosofiska grunden för budokonsterna är den gren av den buddistiska filosofin som kallas för Zen. Det är den filosofin som vi kommer i kontakt med när vi tränar budokonster. Men vad är egentligen den här filosofin vad betyder den?

Zen finns inte bara i Japan utan överallt bara kanske i skepnader som vi inte riktigt känner igen. ”Förändring som tillstånd” är titeln på en bok av Bo Ahrenfelt. Bo bedriver kurser för människor som står mitt upp i förändringar i sina organisationer eller som vill förändra organisationen de arbetar i. När jag läste boken och gick kursen i mitten på nittiotalet så uppfattade jag titeln som den står. Det vill säga att förändring kan vara ett tillstånd på samma sätt som att rörelse är ett tillstånd. Men den underliggande meningen är att vi alla människor strävar efter ett tillstånd som är konstant (lyckligt). Det är så vi tänker när vi ser livet framför oss – det är en lugn tillvaro där vi befinner oss i en och samma lyckliga bubbla.

Kursen var väldigt omskakande eftersom jag fick en förklaring på varför andra människor ofta uppfattade mig som ett hot och jag aldrig riktigt kunde förstå varför. För mig så har det alltid varit självklart att gå vidare och att inte stanna upp och det var så som jag trodde att alla människor ville ha det, åtminstone längst inne i hjärtat. Men väldigt många människor skräms av det som de uppfattar som att de inte längre har någon fast grund att stå på. Det finns en inre rädsla och osäkerhet som bäst kan kapslas in om världen runt omkring görs statisk. Det här finns hos oss alla men om det får ta överhanden så krymper vi till små rädda ego centrerade varelser.

Förändring som tillstånd det är så jag uppfattar Zenbuddismens tankar. I den här filosofin finns att när vi är barn och växer upp så utvecklar vi våra färdigheter. Barnets försök att med händerna forma olika saker blir ganska klumpiga och resultatet därefter, varefter barnet utvecklas så blir de objekt som de formar mer och mer perfekta. Ett barn kommer att utvecklas till möbelsnickare, i sitt gesällprov kommer han att visa prov på en fulländad möbel, han är tekniskt fulländad. Det här sker i 20 – 30 årsåldern. Enligt vårt västerländska synsätt så gäller det att bibehålla det här tillståndet så länge som det är möjligt, för sedan finns bara en väg och det är utför. För idrottsmän så är det här något så självklart att det inte diskuteras överhuvudtaget. För konstnären så är det inte lika självklart. För Zen så finns det en utveckling förbi det tekniskt fulländade, det vill säga Zen är ”Förändring som tillstånd”.

När konstnären är uppnått sitt fulländade tillstånd så fortsätter han att utvecklas och till slut kommer man inte att kunna se någon skillnad mellan den åldrade konstnärens uttryck och barnets uttryck i det tekniska utförandet. Men i den tränade människans verk finns ett medvetande, en känsla och kraft som inte finns i barnets.

Den upplysning som man strävar efter inom (Zen) buddism, den klarhet och förståelse av livet som ibland kommer som en blixt från klar himmel och ibland mödosamt kan uppnås, den som har nått den här upplysningen vet att det skiljer honom inte från andra människor och det är inte heller något mål utan ett litet steg på vägen som vi människor vandrar fram på.

Under all träning som vi underkastar oss oavsett om vi sitter stilla som en zen munk och mediterar eller vi tränar till exempel aikido så måste det finnas regler om hur vi ska uppföra oss och bete oss mot varandra. De här reglerna är viktiga för det ger nybörjaren ett stöd för hur träningen ska gå till. Men för många så blir de här reglerna huvudsaken och man glömmer lätt bort varför reglerna finns och i värsta fall så utmynnar det i en slag fundamentalism. Det statiska och det oföränderliga det måste vi träna oss bort från. När vi mognar och förändras och vi lever i förändringen då kommer vi att upptäcka att det går att meditera varsomhelst. Jag behöver inte någon speciell kudde att sitta på i ett speciellt rum utan jag mediterar här och nu. Den berömde samurajen Musashi levde på slutet av 1500-talet. När Musashi genom otaliga strider hade mognat till mästare och skulle duellera med en annan berömd mästare så täljde han en åra till ett svärd. Det är inte det vassaste eller vackraste svärdet som vinner, det är gör inte heller den som slaviskt följer en regelbok. Den mästare vinner som har kunnat lägga allt det här bakom sig och där inte längre striden är viktig.

För nybörjaren blir det lätt utrustningen och reglerna som är det viktiga. Utan rätt miljö och omgivning så kan man inte utföra det som man har tränat då har träningen inte lett till en utveckling och det är riktigt de är lika viktiga för nybörjaren som de är oviktiga för mästaren.

En av de vägar som finns och som vi kan välja för att våga utveckla oss som människor är Aikido. Aikidon kan ge oss den säkerhet som gör det möjligt för oss att aldrig sluta utvecklas utan verkligen leva i en ”förändring som tillstånd”

Vad betyder Hjärtsutrans ord

Tillvaro skiljer sig inte från tomhet, och tomhet skiljer sig inte från tillvaro.

Det som är, är i sanning tomhet.

Det som är tomhet är i sanning tillvaro.

Vad har det här att göra med budo att göra?

Tillvaron är världen som vi förstår den med vårt ego. Det är vår illusion av att allting består att det inte sker några förändringar, att materians form och beskaffenhet är bestående. Vi bygger vår tro på ”berg”, det förändras inte, finns alltid. Men det är bara i vårt sinne. Allting är i ständig rörelse. Vi kan inte gå ner i samma flod två gånger. Vattnet flödar hela tiden. På samma sätt ändras vårt medvetande kontinuerligt, vi får in ny information och glömmer bort gammal och bildar på så vis vår bild av världen, som vi ser som övertygande bevis på hur saker är. Men det är ju så att alltings förändring gör att vi inte kan stödja oss mot någonting. Vi tror det finns saker, tillstånd som vi kan bygga en fast tro på men det är egentligen vårt egos bild av hur förhållandena är inte hur de egentligen är.

Men utan egots bedrägliga villfarelse så kommer verkligheten inte att förvandlas till en illusion. Utan egots illusion så kommer vi inte längre att identifiera oss i termer av förhållande till personer, platser och ting. Oberoendet av det här innebär inte att vi inte bryr oss, det betyder att vi inte behärskar det som vi bryr oss om. Istället för att ha vänner, så är vi bara vänner.

Varför är det nödvändigt att befria sig från de band som finns till de människor som vi älskar? I Lukasevangeliet kap 14 står det att Jesus sade. ”Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina syskon och därtill sitt eget liv, kan han inte vara min lärjunge.” Det här är en metafor för ett jag-lösa stadie i vilket vi kan älska en människa, ovillkorat. I det jag-lösa tillståndet så kan vi bry oss om människor utan att lägga oss i deras liv.

Buddhismen har präglat budon på olika sätt genom att:

• Känslorna ska lugnas så att inget överilat görs
• Man måste finna sig i det oundvikliga
• Man måste behärska sig själv i alla situationer
• Man är mer förtrogen med tanken på döden än på livet
• Det man gör, gör man inte för egen vinning utan accepterar ett liv i fattigdom