Vår relation till döden

Jag är aldrig besegrad, oavsett hur snabbt min fiende attackera. Det är inte för att min teknik är snabbare än min fiendes. Det är inte fråga om snabbhet. Striden är slut innan den har börjat. (Morehei Ueshiba).

Döden finns intill oss som livets skugga. Var vi är, vad vi gör så finns döden med oss. Utan någon död så skulle det heller inte finnas något liv, det är som två sidor på samma mynt. När jag sitter i lotusställning och mediterar så finns alltid döden där och håller mig sällskap. På något sätt känns det tryggt, och den dagen det är dags för mig att lämna min kropp så hoppas jag få göra det på ett stillsamt sätt.

När vi går här på jorden så är kropp och själ ett, men när själen har lämnat kroppen då ligger kroppen kvar som ett tomt skal. Som när en fjäril har lämnat sin puppa. Kroppen har varit ett viktigt verktyg under lång tid men när vår tid är till ändå så har kroppen fyllt sin funktion och vi lämnar den. För mig är de här tankarna viktiga och för mig är det viktigt att kroppen, i sina begränsningar, fungerar så bra som möjligt för det är genom den som jag kan uppleva världen som ett jag.

I vår tid där vi har en allmänt materialistisk syn och vi begränsar människan till kroppen. Det viktigaste i livet blir då att ha det bra och kunna fylla den tid vi lever med många och dyrbara ting. Kroppen blir ett altare som vi tillber och försöker bättra på, på olika sätt. Kroppen blir viktigare än själen både för oss när vi lever och kroppen blir väldigt viktiga för våra anhöriga när vi är döda. Istället för att se oss som befriade så ser vi de avlidna som utslocknade.

För att bli en bra ”samuraj”, krigare så får man inte vara rädd för döden. Om du bevakar ditt liv så kan du inte anfalla och försvara dig på rätt sätt.

Yagyu Tajima no kami Munernori var en berömd mästare och lärare svärdstekniker till Shogun på den tiden. En man ur Shoguns personliga livvakt kom en dag till Tajima no kami och vill få träna sig i svärdstekniker. Mästaren sa ”Som jag kan se så är Du själv en mästare i konsten; tala istället om för mig vilken skola som Du tillhör, innan vi går in i relationen lärare och elev”

Livvakten sa ”Jag skäms att erkänna att jag aldrig har lärt mig konsten”.

”Försöker Du lura mig? Jag är lärare till den store Shogun själv, och jag vet att mitt omdöme aldrig bedrar mig”.

”Jag är ledsen om jag utmanar din heder, men jag vet faktiskt ingenting”

Det här bestämda förnekandet gjorde att mästaren tänkte efter ett tag och sa sedan slutligen ”Om Du säger så, så måste det vara så; men jag är säker på att Du är mästare i någonting, men jag vet bara inte i vad”.

”Om Ni insisterar, så ska jag tala om följande. Det finns en sak som jag kan säga att jag är en fulländad mästare i. När jag fortfarande var en liten pojke, som kom tanken över mig att som samuraj så skulle jag inte under några omständigheter vara rädd för döden. Ända sedan dess brottades jag under många år med problemet om döden och till slut så har problemet helt slutat att oroa mig. Kan det vara det som Du kände”

”Exakt” utropade Tajima no kami. ”Det är vad jag menar. Jag är glad att jag inte gjorde något misstag i mitt omdöme om dig. För den yttersta hemligheten i hanteringen av ett svärd ligger i att vi släpper tanken på döden. Jag har tränat hundratals elever i de här idéerna, men än så länge så har ingen av dem riktigt förtjänat det slutliga beviset på att de är kunniga inom svärdstekniker. Du behöver inte någon teknisk träning, Du är redan en mästare.” (D:T. Suzuki, Zen and the Japanese Culture).

Vår rädsla för att dö, vad kommer den sig av? Vi talar i lite vaga ordalag om livsviljan, det är den som gör att vi inte vill dö. Men för mig finns en djupare mening i livet och för mig är det att lära mig, att jag lär mig nya saker varje dag.

Jag ser hur lite allt det materiella som vi alla har behov av men som vi också ofta värdesätter högre än våra medmänniskor, hur det används för att bedöma andra människor och för att vi själva ska få bekräftelse. Hur lite det egentligen betyder.

Det finns experter på alla livets olika njutningsmöjligheter, mat, vin, parfym, ädelstenar, klockor, mattor osv., osv. Vi bygger upp våra liv kring olika varumärken och ger tingen en betydelse som de får av att vi människor tillfälligtvis tycker på ett visst sätt. Som om avsaknaden av en dyr klocka skulle vara att njuta mindre av livet. Frågar vi någon vilken betydelse det här har i livet så blir ofta svaret att man måste tillåta sig att njuta när vi lever en så kort tid. Men kan man ställa sig utanför det här genom att klä sig i trasor och bo i en koja. Nej, inte om man ger det samma betydelse och bekräftelse av det egna jaget som märkeskläderna.

Med det här resonemanget så innebär det att man inte kan se på en människa huruvida de är befriade från att behöva bekräftas av de ting som finns runt om oss. Möte vi en rik människa så kan han vara den största filantropen och vara mycket ödmjuk, medan en munk eller tiggare i trasor kan vara arroganta och trångsinta. Det är bara vi i vårt inre som vet när vi är befriade från tingens bojor.

Om vi kan förstå eller kanske tänka oss in i vad det är som har betydelse i livet så ser vi att det är inte sakerna runt omkring oss – även om det är de som bekräftar oss inför andra människor. Våra relationer som är så viktiga för vår funktion i samhället, men vad är de när vi dör. Vi dör ensamma och ingen kan följa oss eller hjälpa oss på vägen, vi är ensamma och kan bara lita till oss själva, vad vi själva har lärt oss i livet, vad vi förstått av livet och vårt förhållningssätt till livet. Det här ska inte uppfattas som att man ska ta avstånd från andra människor. Det är i kontakten med andra människor som vi kan lära oss nya saker, det är i kontakt med andra människor som vår egoism slipas av och det är i relation till andra människor som vi kan visa kärlek och vi kan få perspektiv på oss själva. Det är någon munk som har sagt att; sitta i ensamheten i ett kloster och meditera, det är inte svårt. Men att ha familj med alla dess krav och ett arbete där man tillbringar största delen av den vakna tiden, att då få tid och kunna koncentrera sig på att meditera det ställer stora krav på människan. Lyckas man med det så har man lärt sig mycket mer än bara genom att sitta inom klostrets fyra väggar.

Kan vi förstå att vi inte är mer än en liten våg på havets yta och lika betydelsefull. Det är vågorna som ger havet karaktär och varje individ måste finnas men det är havet som vi ser. Om vi kan frigöra oss från vår betydelsefullhet och inse att vi är en länk i en kedja som är oändlig. Tänk efter – hur många generationer före och efter dig själv känner du. Dina far- och mor- föräldrar känner du ofta men deras föräldrar är i bästa fall namn och tidigare generationer är knappt namn för de flesta av oss. Ser vi framåt så känner vi våra barnbarn men knappast någon som längre fram på tidsaxeln.

När vi kan se oss helt nakna fria från allt och förstår livet och kan inse döden, då är vi oövervinneliga och då kan vi aldrig vinna på någon annan människas bekostnad. Då fullföljer vi den uppgift vi har och döden blir oväsentlig eller snarare vi ser den som en del av livet.

Människan har alltid varit imponerad av de yttre attributen alla de ting som vi kan omge oss med och som ger status i andra människors ögon. Till och med inom yogan där man bara behöver ha tillgång till sig själv och lite golvutrymme, så annonserar man nu om speciella yogakläder, mattor att träna på och olika andra tillbehör. Alla entusiastiska nybörjare börjar naturligtvis med att införskaffa alla tillbehör för att kunna träna på ”rätt” sätt. På samma sätt är det inom alla områden och har säkert varit så genom hela historien. Kan vi lära oss att se bortom alla de här prylarna så kommer vi upptäcka att det är oss själva det handlar om. Vi behöver inga prylar för att träna rätt, prylarna är bara utanpåverk. Det är viktigt att vi tränar vår kropp så att vi är i balans och smidiga, men det är i vårt psyke som vi kan förstå hur lite allt som vi omger oss med betyder.

Oavsett hur farliga vapen som finns så handlar det alltid om den som håller i vapnet. Det gäller också skjutvapen om den som håller i vapnet inte är beredd att skjuta så är det bara ett tomt hot.

Även om din motståndare har det finaste svärd en smed har tillverkat i Japan och du står mot honom med en sliten bokken, så är det inte vapnet som avgör striden. Det är attityden till livet som är avgörande. Din motståndare kan skrämma dig med aldrig så många olika attribut, med aldrig så farliga och hemska vapen, men i en strid man mot man så är det den inställning som du har till livet och döden som har någon betydelse.

I eftermälet om svärdsmästaren Musashi som levde i slutet av 1500-talet så berättas det att i senare delen av sitt liv så använde han bara en bokken i sina dueller, han hade inget behov av ett skarpt vapen eftersom om man träffar med ett dödande hugg så har det ingen betydelse om skallen på motståndaren krossas eller man hugger igenom skallen med svärden. I Musashis duell mot mästaren Sasaki Kojiro så hade han täljt till en bokken av en åra på väg till platsen för duellen. Trotts att Kojiro hade ett skarpt svärd så hjälpte det inte mot Musashis klumpigt tillyxade bokken.

De sista åren av sitt liv så duellerade inte Musashi så ofta men när han gjorde det så kunde inte motståndarna få in något hugg på honom på grund av att han aldrig gav någon öppning för anfall. Han behövde då inte heller hugga ner sina motståndare.

Kan du ana din uppgift som människa, kan du i alla livets skeenden vara harmonisk, avspänd, koncentrerad och alltid på alerten då har du inga behov av att vinna och de enda som kan vinna över dig är mästare med samma inställning till livet som du själv och med dem uppstår aldrig någon strid. Det finns många olika sätt för en andlig utveckling och att träna aikido är ett sätt.